More reviews
Det börjar så försynt, litet ljud, som smyger sig på, Ricard Österstams slagverk som reser sig och blir litet kaxigt. Men fokus skiftar hela tiden. Ur de inledande litet böljande dröjsmålen stiger snart Katt Hernandez violin och lovar mig vad som ska komma. Ett skärande kryssande spel, där de andra instrumenten passar till henne. Klas Nevrins keyboard, litet oroligt sökande med tickande slagverk på lägsta nivå i bakgrunden.
Ljudbilden är märkligt instängd, som om musikerna först och främst ville snacka med varandra. Snart tråcklar Nevrin så vackert att Österstam måste nicka bifall med slagverket i suggestiva kortfigurer. Då Per Texas Johansson kliver in med basklarinetten blir det mer vanlig jazz, igenkännbar, flödande, gungande, suggestiv. Rusningar upp och ner tills tonerna skär sig.
Första stycket är självreflexivt uppdelat på var och en, som bärs av Vilhelm Bromanders pålitliga mjuka basspel och Österstams nerviga trummor. Det ger en öppning via var och en av spelarna för resten av albumet. Slutar i ett svirr som liknar bländande horisontljus, då vet vi vartåt vi ska kika, hur vi ska lyssna.
Det finns många vägar in i musiken. En närmast konstmusikalisk öppning är det delikata spelet mellan Nevrins piano och Johanssons klarinett. De vågar låta litet så där visaktiga som jazz försökte vara för femtio år sedan i Sverige. Men de spräcker sönder ytan. Så snart pastischen lurar drar de sig tillbaka till sitt jazzrum och spelar skärande vackert. Och tonerna brister för Johansson som spelar klarinett vackrare än de flesta. Men de tonerna som känns som en såryta läks av Hernandez violin, som tar upp klangen och binder ihop.
Det är svårt förklara men det låter mer än suveränt.
Tonen är dämpad rakt igenom, därför att de koncentrerar sig så tydligt på klangfärgen. Varje stycke har ett eget ljud. Ibland akustiskt ibland akustiskt-elektroniskt. Elektroniken fyller på i spektrat. De sträcker sig långt ut i kanterna, där klanger nästan skär sig.
Det är också tydligt hur det är rytmerna, ofta mot varandra, som skapar klangerna. Så får musikerna greppa tag i en bit och måla på frihand. Ett mästerstycke är deras tolkning av György Ligetis ”Musica ricercata no. 7”. Det är spring i benen, bråttomspel under långa trygga linjer. Uppspräckt på en mild färgklang som flyter fram som morgonljus. Det är suveränt och Hernandez violin är återigen en stämma som skapar celesta förnimmelser.
Desto mer passande att det stycket följs av ett röjigare humör, där Johansson får exponera hela plåten och kroppen i jazztenoren. Det är mäktigt. Ivern i bas och trummor är inte att ta miste på.
Och återigen tar Hernandez fart och brister ut i svidande figurer som liknar virvlar, men nog egentligen är sorgetårar. Gruppen spelar spräck som om de försökte dölja något, hålla igen för att trycket ska ge sig till känna. Och det gör det. Här är många outsagda och oviftade gester till förmån för riktiga musikaliska förtätningar och verklig svärta.
Ett ovanligt album som skär på tvärs genom genrer och medvetet hanterar klangfärger, rytmer och suveräna individuella röster, som ständigt blandas och växlar med varandra. En eftertänksam konsert. Tonen är mörk, det är ett slags skuggljus de fångar.
